Antiziganismen, det vill säga diskrimineringen av romer, har en lång och komplex historia i Europa som sträcker sig över flera århundraden. För att förstå dagens situation är det viktigt att undersöka hur denna diskriminering utvecklats och förändrats över tid.
När romer först anlände till Europa under 1300-talet möttes de initialt av nyfikenhet och respekt. Deras hantverksskicklighet och musikaliska talanger värdesattes särskilt i områden som dagens Rumänien. Detta positiva mottagande skulle dock visa sig vara kortvarigt. I Rumänien utvecklades situationen särskilt dramatiskt - oron för att förlora romernas värdefulla kunskaper och färdigheter ledde paradoxalt nog till att de förslavades, ett förtryck som skulle fortsätta i omkring 500 år fram till 1856.
I norra och västra Europa följde ett liknande mönster av initial acceptans som övergick i misstro och förföljelse. Under 1500-talet började romer anklagas för olika samhällsproblem och stämplades som spioner. Denna utveckling speglade den antisemitism som riktades mot Europas judiska befolkning under samma period. I Sverige blev diskrimineringen särskilt påtaglig genom att romer förvägrades grundläggande rättigheter som dop och begravning.
Under 1700-talet fick antiziganismen ny näring genom upplysningstidens vetenskapliga teorier. Carl von Linné och andra forskare utvecklade rasteorierna som kategoriserade människor i olika grupper med tillskrivna egenskaper. Dessa teorier gav en pseudovetenskaplig legitimitet åt fördomar mot romer och andra minoriteter. Detta tankegods skulle senare utvecklas till rashygieniska idéer som fick katastrofala konsekvenser under 1900-talet.
I Sverige manifesterades dessa idéer genom särskilda lagar och restriktioner som begränsade romers möjligheter att försörja sig och röra sig fritt i samhället. Det traditionellt nomadiska levnadssättet motarbetades aktivt av myndigheterna, vilket ytterligare försvårade romers möjligheter att bevara sin kultur och försörja sig.
Den systematiska diskrimineringen har inte bara påverkat romers materiella levnadsvillkor utan också deras möjligheter att bevara och utveckla sin kultur. Tvånget att överge traditionella levnadssätt och yrken, kombinerat med utestängning från samhällets institutioner, skapade djupgående och långvariga effekter som fortfarande märks idag. Detta historiska arv av diskriminering och marginalisering utgör en viktig bakgrund för att förstå dagens utmaningar i arbetet för romers rättigheter och integration i det europeiska samhället.
När romerna först anlände till Europa under 1300-talet möttes de initialt av nyfikenhet och respekt, särskilt för sina hantverkskunskaper och musikaliska talanger. Denna positiva inställning skulle dock snart förändras dramatiskt och leda till århundraden av systematisk diskriminering.
I Rumänien, där många romer först bosatte sig, värdesattes deras hantverkskunnande högt. Paradoxalt nog ledde denna uppskattning till ett mörkt kapitel i historien - de kristna myndigheterna, oroade över att förlora tillgången till romernas kunskaper och färdigheter, införde ett system som skulle hålla kvar romerna. Detta resulterade i ett slaveri som varade i cirka 500 år, fram till dess officiella avskaffande 1856.
Under 1700-talets upplysningstid fick diskrimineringen en ny dimension genom framväxten av "vetenskapliga" teorier om människans utveckling. Carl von Linnés kategorisering av människor i olika raser bidrog till att befästa negativa stereotyper om romer. Dessa teorier användes senare för att rättfärdiga diskriminering och förtryck.
I Sverige tog diskrimineringen sig särskilt allvarliga uttryck genom institutionella åtgärder. Romer nekades grundläggande rättigheter som:
Staten och kyrkan samverkade i denna diskriminering, och det fördes till och med diskussioner om att utvisa alla romer från Sverige. Särskilt problematisk var tvånget att bli bofasta, vilket stred mot många romers traditionella levnadssätt.
Perioden mellan världskrigen innebar en särskilt mörk tid för Europas romer. Extremistiska partiers maktövertagande i flera länder ledde till förföljelse och deportationer till koncentrationsläger. Sverige, trots sin neutralitet, vägrade att ta emot romska flyktingar under denna period, vilket ytterligare förvärrade situationen för många förföljda romer.
Den rättsliga utvecklingen kring romers situation i Europa har genomgått dramatiska förändringar genom århundradena. Från att ha varit ett folk utan grundläggande rättigheter, har romer gradvis fått ett allt starkare rättsligt skydd, även om implementeringen fortfarande möter utmaningar.
Under 1500-talet infördes särskilt diskriminerande lagar mot romer i flera europeiska länder. I Sverige var situationen särskilt allvarlig där romer nekades grundläggande rättigheter som dop och begravning. Den svenska staten och kyrkan samverkade i denna diskriminering, vilket ledde till omfattande social exkludering och marginalisering.
Ett konkret exempel på den institutionaliserade diskrimineringen var de svenska lagarna som begränsade romers möjligheter att försörja sig. De blev tvungna att ta specifika arbeten och deras traditionella nomadiska livsstil förbjöds. Detta system av legaliserad diskriminering fortsatte långt in på 1900-talet.
En avgörande vändpunkt kom efter andra världskriget när internationella människorättskonventioner började utvecklas. I Sverige skedde en betydande förändring 1954 när lagen som förbjöd romsk invandring äntligen avskaffades. Detta markerade början på en ny era där romer gradvis fick tillgång till grundläggande medborgerliga rättigheter. Levande Historia dokumenterar denna betydelsefulla övergång från systematisk diskriminering till erkännande av grundläggande rättigheter.
Trots framstegen i lagstiftningen kvarstår betydande utmaningar i implementeringen av dessa rättigheter. Den historiska diskrimineringen har skapat djupa strukturella problem som fortsätter att påverka romers möjligheter till full delaktighet i samhället. Detta manifesteras särskilt tydligt inom områden som utbildning, arbetsmarknad och boende.
Den moderna lagstiftningen erkänner romer som en nationell minoritet med särskilda rättigheter, men vägen från formellt erkännande till faktisk jämlikhet är fortfarande lång. Arbetet med att säkerställa att dessa rättigheter respekteras i praktiken fortsätter att vara en central utmaning för både myndigheter och samhället i stort.
Trots framsteg i lagstiftning och ökad medvetenhet om mänskliga rättigheter möter romer fortfarande betydande utmaningar i dagens Europa. Den historiska diskrimineringen har lämnat djupa spår som påverkar romers möjligheter till full delaktighet i samhället.
Den strukturella diskrimineringen tar sig uttryck på flera områden i samhället. Särskilt påtaglig är situationen inom arbetsmarknaden och bostadssektorn, där romer ofta möter särskilda svårigheter. Detta kan kopplas direkt till historiska mönster av exkludering och segregation som beskrivits i Forum för levande historia's dokumentation.
Utbildningssektorn utgör en särskilt viktig arena för förändring. Historiskt sett har romer nekats tillgång till utbildning eller tvingats till särskilda skolformer. Idag finns fortfarande utmaningar kring skolnärvaro och fullföljd utbildning, vilket påverkar möjligheterna till vidareutbildning och arbete.
Ett särskilt problematiskt område är hur romer framställs i media och det offentliga samtalet. Negativa stereotyper och fördomsfulla framställningar lever kvar och förstärks ibland genom mediarapportering. Detta bidrar till att upprätthålla fördomar och diskriminering i samhället. Som dokumenterats av Forum för levande historia kan dessa stereotyper spåras tillbaka till historiska fördomar och myths som använts för att rättfärdiga diskriminering.
För att motverka dessa utmaningar krävs både ökad medvetenhet om antiziganismens historia och aktiva åtgärder för att främja romers delaktighet i samhället. Det handlar om att erkänna den historiska diskrimineringen samtidigt som man arbetar för konkreta förbättringar i nutid.
Läs mer om antiziganismens historia och nutid på Forum för levande historiaUnder de senaste decennierna har betydande framsteg gjorts i arbetet mot antiziganism, även om mycket arbete återstår. Samhällets ökade medvetenhet och politiska initiativ har bidragit till en gradvis förändring i synen på och behandlingen av romer i Europa och Sverige.
Efter andra världskriget började en ny era i arbetet för romers rättigheter. I Sverige markerade avskaffandet av förbudet mot romsk invandring 1954 början på en mer inkluderande politik. Dagens arbete mot antiziganism fokuserar på flera viktiga områden:
En avgörande del i förändringen handlar om att öka kunskapen och medvetenheten om romers situation, både historiskt och i nutid. Forum för levande historia arbetar aktivt med att dokumentera och sprida kunskap om antiziganismens historia och konsekvenser, vilket bidrar till ökad förståelse och motverkar fördomar.
Trots framsteg finns fortfarande betydande utmaningar. Diskriminering förekommer fortfarande inom flera samhällsområden:
För att fortsätta arbetet mot antiziganism krävs långsiktiga och systematiska insatser på flera nivåer i samhället. Särskilt viktigt är att stärka romers egna röster och möjligheter att påverka beslut som rör deras situation. Det handlar om att bygga ett samhälle där kulturell mångfald ses som en tillgång och där alla människors lika värde respekteras i praktiken, inte bara i teorin.
Antiziganism är ett begrepp som beskriver fördomar, diskriminering och rasism riktad mot romer. Termen används för att belysa den specifika form av diskriminering som romer historiskt och i nutid utsätts för.
Diskrimineringen av romer i Europa började redan på 1300-talet när de först anlände till kontinenten. I många länder utsattes de för systematisk diskriminering, bland annat genom slaveri i Rumänien som varade fram till 1856.
Sverige arbetar mot antiziganism genom lagstiftning mot diskriminering, utbildningsinsatser och särskilda program för att stärka romers rättigheter. Det finns också särskilda satsningar på att dokumentera och sprida kunskap om romers historia och kultur.
